Ingen vet hur det är att leva mitt liv. Ingen mer än jag (knappt jag själv) förstår sig på tankarna och känslorna som rusar i kroppen. Ingen vet om hur många nätter jag har legat sömnlös pga allt i huvudet.
Jag har en anledning till att jag är som jag är och jag har en orsak till mitt reagerande och agerande.
Om det bara var någon som förstod så skulle det bli mycket lättare.
Nu menar jag inte att det är synd om mig på något sätt eller vis. För att jag VET om att det finns många barn där ute som har/ har haft det exakt lika dant som mig, kanske värre, kanske mindre värre.
Jag har ett X antal gånger fått höra att jag är ett "maskrosbarn". Först förstod jag inte innebörden med det, men det har slått mig att det kanske stämmer lite endå?
Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten. Trotts alla svårigheter jag har och även är med om, tänker jag inte de låta mig stoppas för vad jag vill bli eller åstakomma. Jag ska visa mig stark, och jag ska göra de saker jag är BRA på så att mitt liv blir som jag vill. Love the life you live, live the life you love.