Ångestattack

Ja hej och välkommen tillbaka. Jag som trodde att det hade försvunnit med tiden. Att den försvann efter medicineringen. Men jag hade fel.
För något år sedan hande fruktansvärt mycket i mitt liv. Det var bråk hit, problem dit, min bror försvann i tre år, min morfar gick bort, olika familjer som jag bodde hos och så vidare. Tillslut blev jag inlagd på BUP. (barn och ungdoms psykriatri. Stavning?!) och den tiden där är den bästa och dyrbaraste tid jag varit med om. Jag fick hjälp. Jag fick hjälp med mina problem, jag fick råd och tips om mitt humör, hur jag skulle hantera saker på nya sätt. Jag fick även diagnosen att jag led av deprisionsångest, och fick därav medicin för det. Med tiden när jag kom hem blev allt bättre. Jag åt min medicin som jag skulle, och när det var dax att sluta med den var jag som en ny människa. Jag trodde den hade försvunnit för alltid. Men det fick jag bevisat idag att den inte alls hade.
Det går en gräns dit jag kan kontrollera vad jag gör, men är den gränsen överstigen, blir det black out.
Satt på lektion innan i morse. Hade genomgång om bromsarna, när jag helt plötsligt känner hur jag börjar kallsvettas och rummet börjar snurra runt mig. Jag tänkte på allt utom det jag skulle tänka. Såg hur alla prata men hörde inga ljud, eftersom jag befann mig i min egen lilla värld. Tar mig bort till skolsyster, men självklart sitter hon i möte. Så var inget mer än att ringa till mamma, ta mig till rummet och lägga mig. Har nu sovit bort 3 timmar, vaknar och mår något sådär bättre.
Vill inget annat än att min ångestattack ska försvinna. För alltid. Detta är jobbigt, och  detta är nog första gången jag delar med mig av det här ofentligt.  Känns som ett jävla äckligt handikapp som blockerar så mycket. Inget som sysnd utanpå. Men inuti är det hemskt.
Nä usch. Nu är jag värd en cigg.

puss på  nosen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0