Har så mycket som rör sig i huvudet på en och samma gång. Har svårt att prata
om mitt liv, eller rättare sagt om mina problem med andra, så jag skriver av mig här, en del av det.
Att lämna ett förhållande är jobbigt ( ett förhållande för tre år sedan ) och spåren sitter kvar. Inte det att jag saknar honom, för killen är long gone, ute ut mitt liv, men sveken han gjorde är kvar. Att han var otrogen, har fått mig till att inte lita på andra. Mellan idag, och det förhållandet har jag haft småförhållande emellan, men nu ( för någon månad sen ) fick jag tillbaka kontakten med en gammal vän, som lett till mer. Jag menar inte att jag inte litar på han. För det gör jag, eller åtminstone försöker. För han är FUCKIG UNDERBAR. Men tanken ligger och gror i bakhuvudet på mig. Om otrohet. Men försöker intala mig att den förra bara var ett bevis på att det inte finns någon som kan sjunka så lågt som han gjorde. Vilket det finns. Men inte den hära.
Alla måste ha hört talesättet " för bra för att vara sant"? Är detta det? Varför har jag den turen att träffa denna kille? Jag av alla tjejer. För med han, är jag världens lyckligaste. Vad har jag som
dom andra inte har?
Jag har klantat mig många gånger. Och efter det mitt x gjorde ledde till svartsjuka. Vilket jag inte behöver med han jag har nu.
Ju närmare jag tänker på min nuvarande blir jag lyckligast. Jag är kär i den finaste pojken i världen.